Idag känner jag mig allt annat än glad. Börjar gråta för ingenting, och nu i denna stund är jag på väg att börja igen bara för jag skriver om det.

Känner mig utbränd utan att knappt ha jobbat så mycket.

Känns just nu som inget går min väg... Ja förutom en liten sak såhär långt.

Orken finns liksom inte här till något just nu.

Funderade på vad jag ska göra för att finna lite glädje och kraft idag. Annars brukar hundträning eller promenad ge mig det, men idag känns det inte alls som ett alternativ. Fick typ bara ångest när jag tänkte på det.

Fattar verkligen inte vad som händer med mig. Min ångest, som varit borta i flera år har kommit tillbaka och gett mig en käftsmäll. Vet fan inte hur jag ska hantera det..

Funderar på att städa, det brukade funka förr. Men startsträckan är lång idag. 

Därför funderar jag på att sova en stund till. Då känner jag inget i alla fall.

Jobbet suger just nu. Det är bara kaos. Men jag hoppas det blir bättre snart. Men det för mig stressad hur saker inte blir som jag vill...

Jag har en lång lista på "must do". Och det är väl bara att börja bocka av, då kanske lite släpper.

-städa

-besikta bilen

-boka läkartid

-ringa planeringen

-laga mat

-tvätta

-virka färdigt en babyfilt 

Ja, det blir ju knappast bättre av allt det här...

Men men. Kanske kan styra upp nåt så jag blir lite gladare. 

Två vänner har fått sin bebis häromdagen, så jag vill ju bli klar med filten. Att se ett nyfött litet knyta kan man ju inte bli annat än glad av.

Så fort de tar emot besök så ska jag nog se till att få snusa lite bebisdoft :-)

Och jag är så sjukt glad för dem att allt gått bra :-)

Åh! Jag kan ju träna lite balans med hundarna inomhus sen. Då kanske jag känner mig lite mer tillfreds :-)

Nu ska jag blunda en stund igen.

Imorse när jag klippte hundarnas klor så var Texas ovanligt bångstyrig med ena bakbenet. Jag kollade lite extra och hittade ett litet sår mellan tårna. 

Inte konstigt att lillen sackar efter på promenaderna.  Alla vet ju hur ont det gör att ha sår där! 

Tvättade rent och lät det va.

Skjutsade hjärtat till extra pass på jobbet och drog till Lidingö under tiden han jobbade, för att träna hund.

Tyvärr kunde ingen joinar mig, en sov efter nattjobb, en annan däckade efter nattjobb... :-p

Jävla nattugglor vi är...

I Alla fall sååå... Båda hundarna lät som, jag vet inte vad när vi svängde in på skogsvägen där jag ibland har spårat.

Båda skällde som idioter när jag stannade bilen. Tystnade dock efter en stund när jag pulade med spårgrejerna, men började leva rövare på en gång när jag gick iväg och la spåret. 

Jag käkade min medköpta sallad medan jag väntade och då varvade de ned igen.

Tog ut Texas och spårade först. Meja levde rövare medan vi spårade. Kom en bil å parkerade bredvid min, medan jag och Texas var i skogen. Jag kunde inte koncentrera mig för det, och Texas var också ofokuserad. Kanske glömde nosen hemma idag...

Men! Han tog sig igenom hela till slut.

Eftersom killen i bilen bredvid kom ut med en hund ur bilen när jag kom tillbaka, så väntade jag med att ta ut Meja,  så hon inte skulle leva rövare över hunden och sen göra ett skitspår bara för det. 

Passade på att träna dem på att hålla tyst i bilen, trots hund utanför.

När killarna till slut gått iväg med sin hund kunde jag ta ut Meja.  När hon var relativt lugn.

Fick en bra start och hon flög inte iväg som hon brukar. Bra fart, och bra arbete av henne. 

Tog vinklarna bra och markerade alla 3 apporter bra, utom sista, som hon inte låtsades om, för hon ville spåra mer.

Sen jag började med "jackpot" vid apportera,  dvs;godis, beröm och kamplek, så har intresset för dem blivit mycket större! :-)

Och det var jag och min bättre hälft som klurade fram det tillsamman.. ok kanske mest han...

Nu var det dessutom skogsspår som hon inte fått göra på länge, och det var 250 m långt och låg säker 45-60 min. Så HON var duktig. 

Men sen då..?

Promenad... jo tjena!  Dragkamp och flax. Tänkte att Texas kunde vara lös, så han kunde få gå i sin takt. Hejsan hoppsan! Han försvann och hittade kycklingben (som jag lyckades lura ur honom Tack vare godis!).

Där fick han koppel igen.

Och Dragkampen fortsatte.

Orkade inte gå så långt, eftersom båda var så dryga. Kände mig som en "hejkomåhjälpmig" när jag snubblade runt med mina monster.

Var som djävulen flugit i dem idag.

Jaja. Skam den som ger sig.

In med hundarna i bilen och till klubben.

Körde lite agility med Texas,  balans, tunnlar och nötte slalom.

Satan va duktig han börjar bli.

Men (!) ofokuserad här med. 

Kanske tån som spökar.

Får ta en titt imorgon igen.

Meja då. Dålig fokus, trött antagligen efter våra duster på promenaden. Men hon skötte sig ganska bra. Eller riktigt bra under omständigheterna. 

Tränade framförgående utan synlig retning-gick sådär. Lite i serpentiner. 

Fokus i fotposition-mycket bra. Lite fotgåendet. Sättande och läggande under gång och sedan inkallning. Grymt!

Sen lite vila och mys,för att sen köra snabba sättande och lägganden och avslutningsvis platsliggning lös. (Jag var själv på planen och den är nästan helt inhägnad).

Bra feeling till slut.

Och då tänkte jag,att en rastning innan vi åkte för att hämta T skulle sitta fin och att de kanske skulle vara lugnare.

Nä hä du!

Men men. Jag höll ännu en gång tillbaka tårar av frustration. 

Åkte och mötte upp husse på jobbet och Texas fick hänga i terminalen tills de stängde.

Jag och han tittade på en tullhund i arbete. Texas vart mycket imponerad.

Ikväll, här hemma har hundarna vart lugna och sovande iaf.

Jag och T gick och åt på den lokala puben och slapp därmed att tänka på disken och att laga mat.

Får se vad morgondagen bjuder på...

Trevligare och mindre bångstyriga hundar hoppas jag!

Just nu är jag så less på folk som snackar om vänner till mig och snackar om saker de inte har en aning om. Svart målar och vrider och vänder. Allt för att hitta fel, bara för att ogilla. För man har hör att det faktiskt är så. Hört. 

Samtidigt som de själva målar upp sig som bäst i världen och helgon.

Då kan man inte må bra.

Vissa dagar vill jag bara gråta.

Av frustration.

När någon jag tycker om pratar illa om andra jag tycker om, frustrationen gör att jag blir så matt så att gråta känns som det enda rätta.

Att försöka se alla människors bra sidor är väl en bra sida jag har. Men samtidigt en dålig. För jag letar efter guldkornen tills jag behöver använda förstorningsglas. Och när jag inte hittar någonting längre, så blir jag besviken, mycket på mig själv. För jag vill ju inte släppa nån. 

Men ibland kanske det är det bästa för sitt eget bästa. För att ständigt behöva leta för att hitta det goda och det man en gång såg i en människa när man lärde känna den. Usch vad det tar på krafterna...

Imorgon blir det förhoppningsvis ett gladare och mer peppade inlägg. Men nu vaknade jag mitt i natten och sköljdes över av besvikelsen igen.

Nu ska jag vara positiv och försöka sova vidare.

För jag har så mycket fantastiskt och vackert i mitt liv, så bitter är det sista jag kan, eller vill vara.

De är verkligen bra att ha. Men! En av mina krossas sakta men säkert.

Jag har blivit tvungen att inse att Meja har allergi. Pollen verkar det vara. Och därmed blir det inga valpar efter henne.

En bra grej med det, är att lite av pressen jag har på mig själv att meritera henne, liksom försvinner då.

Så nu har jag beställt hem en massa preparat för att se om jag kan hjälpa henne. 

Sambon och tillskott ska det stoppas i henne nu.

Lilla hjärtat! 

Däremot är det andra drömmar som håller på att slå in.. jag kan börja bocka av min lista.