Just nu är jag så less på folk som snackar om vänner till mig och snackar om saker de inte har en aning om. Svart målar och vrider och vänder. Allt för att hitta fel, bara för att ogilla. För man har hör att det faktiskt är så. Hört. 

Samtidigt som de själva målar upp sig som bäst i världen och helgon.

Då kan man inte må bra.

Vissa dagar vill jag bara gråta.

Av frustration.

När någon jag tycker om pratar illa om andra jag tycker om, frustrationen gör att jag blir så matt så att gråta känns som det enda rätta.

Att försöka se alla människors bra sidor är väl en bra sida jag har. Men samtidigt en dålig. För jag letar efter guldkornen tills jag behöver använda förstorningsglas. Och när jag inte hittar någonting längre, så blir jag besviken, mycket på mig själv. För jag vill ju inte släppa nån. 

Men ibland kanske det är det bästa för sitt eget bästa. För att ständigt behöva leta för att hitta det goda och det man en gång såg i en människa när man lärde känna den. Usch vad det tar på krafterna...

Imorgon blir det förhoppningsvis ett gladare och mer peppade inlägg. Men nu vaknade jag mitt i natten och sköljdes över av besvikelsen igen.

Nu ska jag vara positiv och försöka sova vidare.

För jag har så mycket fantastiskt och vackert i mitt liv, så bitter är det sista jag kan, eller vill vara.